Hästmedveten

Blogg

  • Nuet, helhet och icke-linearitet

    Vi människor använder ofta en massa tid på att grubbla över det som varit, eller det som ännu inte skett. Men det enda som finns är det eviga nuet. Naturen och andra arter ser livet är en cirkel, från födelse till död, och ur det som en gång levt skapas nytt liv, medan själen ger sig ut på nya äventyr. Men enligt Emelie Cajsdotter har människan klippt av cirkeln i början och i slutet, och kvar finns lineär tid, då cirkeln faller ihop som en stump tråd. Eller kanske livet egentligen är en spiral, men det kan vara lättare att föreställa sig en avklippt cirkel, som blir till en rak tråd. Vi föds och vi dör, och därmed det, det är liksom enligt det synsättet allt som finns. Även om det finns delade meningar om när livet egentligen börjar, så kan vårt liv ur en synvinkel ses uppstå på något mekaniskt sätt av att en äggcell befruktas av en spermie, utvecklas till ett foster och föds, och så tar livet och allting slut vid döden då kroppen slutar andas, utan att man kanske tar sig tid att fundera på vad som egentligen ger upphov till livet. Hur kan liv uppstå? Kan slumpen verkligen få molekyler och celler att slå sig samman och bilda fungerande organ och hela de komplexa individer vi är?

    Med en lineär tid är det också logiskt att tänka sig ett klart samband mellan orsak och verkan; att en sak leder till en annan, medan det emellertid kanske finns tusen andra saker och som i själva verket egentligen samverkade till att det blev som det blev. I allt ligger en upplevelse och en lärdom, allt har en mening. Uppfattningen om rätt och fel kanske kan suddas ut lite grann, om allting inte är så entydigt som att hen gjorde si, och därför blev det så. Och utan uppfattningen om lineär tid; finns det då ens något att förlåta, om nu någon skulle ha gjort något som av någon annan uppfattas som ”fel”? Existerar ”då” fortfarande? Det som har varit har varit; finns det då kvar annat än i våra minnen? Ja, det kan visserligen finnas fysiska spår och mentala sår kvar av det som har varit, det som har gjorts (eller lämnats ogjort) är liksom gjort, men helas eller gangnas det som fått sig en törn genom att tänka tillbaka på det? Genom att vi återskapar det svåra som varit i vårt sinne? Kanske ibland, men är det den effektivaste och lättaste metoden? Jag tror inte det. Jag tror mera på att låta något annat komma in, något större. Tror vi att något blir bättre av att vi tänker tillbaka och grämer oss, ångrar oss, skäms och känner oss dåliga, kanske som syndare? Visst, vi kan ta lärdom och göra vårt bästa föra att undvika att göra om samma sak, eller att upprepa samma så kallade misstag på nytt, men annars tror jag vi gör klokare i att överlåta helandet åt Skaparen. Vad är liksom bättre tidsanvändning; att tänka tillbaka och under tiden missa det som sker i nuet med alla dess möten, eller att kunna släppa loss och gå vidare? Vi kan alltid välja om; tänka och därmed uppleva saken annorlunda nästa gång.

    Vi kan finna Skaparen inom oss, eller vi kan söka helande i kontakten med varandra; båda alternativen kan ses som olika aspekter av samma sak. Möten är heller inte enbart som en enskild ”telefontråd” som kopplar samman en individ till en annan, utan det handlar alltid om ett mer komplext nätverk, med flera inblandade och flera som erbjuds ett tillfälle och möjlighet att växa i varje händelse som sker. Samma livskraft finns inom oss alla, och även om vi är våra egna personligheter, delar vi samtidigt samma medvetenhet med alla andra, vi är en del av den. Den energi som skapat allt här på Jorden och i hela Universum (och universum efter universum utöver det vi vanligen upplever som hela det existerande världsalltet), den energin, medvetenheten och intelligensen är helt säkert mer än kapabel att ställa till rätta allt det som vi till synes ställt till. Mycket mer kapabel till att skapa vad som helst, än vad det lilla jaget kan få till stånd, det lilla jaget som försöker kunna allt på egen hand.

    Naturen har en otrolig förmåga att skapa liv även på de mest urbaniserade ställen; se bara på de grästuvor och maskrosor som växer fram ur en spricka i asfalten, eller hur snabbt naturen tar över platser som människan övergett. Inte för att vi för den skull skulle vara berättigade att bete oss hur som helst. Men det ”illa” vi gör, gör vi för det mesta för att vi inte vet bättre, och vi gör det utgående från vår känsla av separation. Jag har en känsla av att även uppfattningen om att allt som fötts en gång ska dö också kan påverka vår attityd. Visst, på det fysiska planet är det sant, men livet går alltid vidare i någon form. Förruttnande, ”döda” träd ger möjlighet till enormt mycket nytt liv för insekter, fåglar och till slut nya träd då de komposteras och näringsämnen frigörs. Men om tanken om att allt ändå bara slutar med tom död är djupt rotad i oss, ofta i kombination med en uppfattning om att vi människor på något sätt är avskilda, oberoende, självständiga och ovanför den övriga skapelsen, så då kanske det inte är så konstigt att tanken uppstår: vad spelar det då för roll vad vi gör med vår omgivning, om allt ändå befinner sig på en lineär tidslinje, som förr eller senare leder till intet?

    Samtidigt kanske vi egentligen själva också på något plan längtar bort från livet här på Jorden? Smärtan över alla (fysiska) tings förgänglighet, i kombination med att vi blivit fjärmade från den övriga naturen, kan göra att vi försöker hitta utlopp för vår existentiella ångest, vilket dessvärre sällan gör saken bättre. Någonstans inom oss vet vi ju ändå att det vi gör är fel och det får oss att känna ånger, men vi vet inte riktigt hur vi ska ta oss ut ur den onda cirkeln. Det vi gör mot andra, gör vi dessutom också mot oss själva. Jag tror nyckeln ligger i att åter börja lyssna på djur och natur, stilla oss och låta dem vägleda oss. Att vi kunde fokusera på nuet; det enda som finns. Och att öppna upp oss för att känna den ständiga kontakten med allt levande runt omkring oss. Varje stund är ett nytt nu: nu, nu, nu osv. I en oändlig räcka av nu-ögonblick. Vi är aldrig ensamma, utan hela tiden omgivna och omfamnade av allt som lever. Varje cell i oss är konstant genomsyrad av Livskraften.

    Ibland känner vi oss tvingade att göra på ett visst sätt av systemet. Andra gånger kan det hända att även om våra intentioner är goda och vi vill göra gott, blir det inte alltid så bra som vi tänkt oss. Om vi gör det som separata varelser, utgående från det som vår rationella hjärna tänkt ut på basen av den begränsade kunskap och tankesätt vi lärt oss i vår människovärld; kanske det ur andra arters synvinkel och med tanke på helheten inte verkar så riktigt vettigt alls…

    Nu med nya perspektiv, verkar mycket jag gjort och tänkt i mitt liv helt bakvänt och tokigt! Det finns mycket jag vill förändra och tror på att det går, men egot (den del av oss som tror på separationen) är inte alla gånger så förtjust i att allt som det tagit för sant ställs på sin ända, och egot kan göra kraftigt motstånd ibland, men jag tror att det är hälsosamt att utmana egot från oväntade håll, med övningar vi fått från andra arter; arter som inte tänker på sina tankar lika mycket som vi.

    Även om systemet kan kännas stelt och begränsande ibland, så finns det alltid något vi kan göra annorlunda, vare sig det är smått eller stort. Varje droppe av omtanke och ökad medvetenhet räknas, uppmärksammas, uppskattas och påverkar helheten och det kollektiva medvetandet. Många bäckar små, blir till en stor å. Vår uppfattning om lineär tid är en sak vi kan utmana. Vi kan få oss en välbehövd vilopaus i en stund utanför tiden. Och spännande saker kan hända då vi väljer att stiga utanför tiden; tiden på det sätt som majoriteten av oss hittills uppfattat den. En helt ny förståelse kan börja utvecklas inom oss, även om vi ännu inte riktigt kan förstå eller förklara allt i den fascinerande nya värld som öppnar upp sig för oss!

  • Vart tog glädjen vägen?

    Vad fick dig att dras till hästarna? Hur väl stämmer den ursprungliga dragningskraften överens med det du nu gör tillsammans med din häst från dag till dag? Vad drömde du en gång om att kunna göra med hästen? Hur mår din dröm nu? Om ditt svar är att du sannerligen lever ut din dröm eller åtminstone kommit en bra bit på väg, så ber jag att få gratulera: då är allt bra och som det ska vara!

    Om du däremot känner, att du lite tappat både gnistan och riktningen, så kan jag trösta dig med, att du är långt ifrån ensam om att känna så. Då kan det vara på sin plats att ta sig en uppriktig funderare över, hur det egentligen kom att gå så? Vad var det som kom emellan? Behöver det på riktigt vara ett hinder? Eller har du möjligen fastnat i ett tankemönster, som du dag in och dag ut upprepar för dig själv, som om det vore sant? Även om de yttre omständigheterna skulle tyda på att din förklaring är sann och riktig, så har vi alltid en frihet att ändra på vår verklighet.

    Finns det något du kunde tänka om, eller prioritera annorlunda? Har träning för träningens skull kommit att bli det viktigaste? Har det kommit att bli ett självändamål att hästen ska få tillräckligt med motion? Eller tar den dagliga omvårdnaden av hästen all din tid? Räcker tiden inte till efter familj och jobb? Då kan du fundera på, om allt faktiskt är nödvändigt, kan du göra något annorlunda eller om det möjligen finns något du kan lämna bort? Om du kanske kan minska lite på din skärmtid, eller kanske kan du vända dig till någon för att få hjälp? Det kan kännas svårt att be om hjälp, men om vi kan se det så, att det inte är ett tecken på svaghet att be om hjälp, utan eftersom det är ett stort ansvar att ha häst, så behöver man inte kunna göra allt själv (gäller förövrigt överallt i livet), utan jag är säker på att den rätta människan finns där som kan hjälpa dig, bara du ger dig ut för att leta med intentionen att finna denna någon, som passar ihop med din och din hästs värld. Det behöver inte vara en belastning för den andra, utan det kan arta sig till nya vänskapsband och till både nytta och nöje för alla parter att involvera någon person till i ert team. Hen kan få en möjlighet att göra just det hen längtat efter; alla tycker inte om samma saker, och något du tycker att är trist kan vara helt rätt för någon annan. Det sägs ju, att det behövs en hel by för att få ett barn att växa upp, och det samma gäller nog hästar också. I alla fall, så vad det nu än är som verkar ha kommit i vägen för det du önskar göra med hästen, så kan vi ju fråga oss vart glädjen, ivern, entusiasmen, friheten, nyfikenheten och nyskapandet egentligen tog vägen? Och vad kan vi göra för att återfinna den?

    Det som fick mig att skriva det här, var en blogg jag läste av Karen Rohlf på Dressage Naturally (Fancy Horse. Expensive Trainer. Why So Unhappy?). Den fick mig att vakna. Den handlade om hästägare som köper så fina hästar, att det i praktiken går så, att det bara är deras tränare som kan rida hästen, antingen för att ägaren själv inte vågar rida en så livlig häst, eller för att den fina hästen inte ska bli ”förstörd”; på något sätt alltså förstörd av att den ”okunniga” ägaren själv rider sin häst (sic!). Ägaren blir då som en sponsor, som betalar både hästens uppehälle och vård, plus då dessutom lön åt tränaren för beridning, medan ägaren själv stannar kvar på marken. Sponsorskapet ger visserligen den förmånen, att ägaren är berättigad till en biljett och sittplats i första raden, och får därifrån följa med träningen, vara engagerad i hästens utveckling, och kanske, i bästa fall: själv lära sig något under tiden(…?). Men det kanske ändå inte var det hästägaren egentligen, innerst inne ville, och från första början hade föreställt sig att göra med sin (rid)häst? Var det egentligen det som var meningen med att överhuvudtaget ha en häst? Var hela poängen med att skaffa den fina hästen då inte att själv få rida? Kom kanske präktiga mål att sudda uppfattningen om verkligheten och vad som är realistiskt?

    Nu säger jag inte, att man inte kan eller till och med gärna får drömma stort, men kom gärna ändå ihåg, vad det är som på riktigt är viktigt för just dig. Och helst inte bara för att visa åt någon att du kan, inte för att åtnjuta beundran, för att få yttre bekräftelse eller uppnå egocentrerad prestige, och helst inte ens bara för att få känna grupptillhörighet och social acceptans. Det är också en fallgrop att lite som av misstag komma att följa någon annans dröm, en dröm som inte alls nödvändigtvis är din dröm. Eller kanske utan att riktigt känna efter bara försöka hänga med på det människorna runt omkring en gör.

    Till hur stor grad reflekterar du över det din tränare eller annan rådgivare rekommenderar åt dig? Hur mycket av det är i enlighet med det som känns rätt för dig? Känns det att du fortfarande hör hemma bland dem som gör på sättet i fråga? Eller kunde det möjligen vara dags att söka sig vidare till nya kretsar och bli bekant med människor som bättre avspeglar dina nuvarande värderingar?

    Nu tänkte jag dela med mig lite av min historia. Kanske du känner igen dig själv i åtminstone delar av den, kanske inte. Något av en eventuell triggervarning kan också vara på sin plats; det är inte alltid roligt att inse, var man eventuellt har eller håller på köra i väggen. Det kan vara smärtsamt, men ändå hälsosamt att ibland checka realiteten och hur det står till med vad det är som egentligen driver oss. Då jag läste ovannämnda bloggtext, så slog det mig nämligen, att under alla mina år i ridskola, har ingen lärare någonsin frågat mig, vad det är jag egentligen vill med min ridning! För den delen har jag nog inte frågat det av mig själv heller. Det är något som helt enkelt inte har kommit på tal. Oj, hur gick det så: att jag ridit i åratal, utan att egentligen veta varför? Vad var det vi skulle lära oss med att snurra runt där? Vad skulle vi uppnå med det? Var det någon som egentligen visste det? Hade vi alls något gemensamt mål med det hela? Eller hade vi ett gemensamt mål, men ingen hade bara uttalat det högt? Vad var detta vårt mål då? Att utvecklas, va? Utvecklas, i vad då, så där närmare bestämt? Som ryttare? För att kunna tävla och avancera? Göra mer invecklade rörelser i dressyr? Eller att kunna hoppa högre? För att vinna behöver man ju dessutom vara snabbare också. För att häst och ryttare skulle få träning? Då kan man ju som följdfråga undra i vilken bemärkelse vi skulle bli vältränade: som att bli fysiskt i gott skick, eller möjligen vältränade i disciplin och att följa instruktioner? Hur som helst, så har det alltså gått mig förbi varför vi övade; jag visste egentligen inte, varför jag alls höll på med det.

    Antagligen var det väl i grunden för att få vara med hästarna, och för hur det kändes att få vara med hästarna. Kanske för att det fick mig att känna mig kompetent och mer självsäker, vilket jag hade nytta av också utanför stallmiljön. Hästarna förtjänar en stor eloge för den roll de spelat i att forma mig till den jag är idag, och de är fortfarande de som oftast motiverar mig mest av allt. Idag vet jag också, att mycket av den känslan jag söker är betydligt lättare att uppnå, genom att vara mera, och göra mycket mindre.

    Men ja, själva ridningen i sig kom att handla mest om att uppnå någon viss kroppsposition, som ansågs var den rätta, oberoende om varken ryttarens eller hästens kropp egentligen var byggd för detta ideal, och för mig förblev detta standardiserade ”ända rätta och korrekta sätt” dessutom något mer eller mindre abstrakt, och bilden av hur det egentligen skulle vara, förblev något oklar och vag. Så det kom att handla mest om lösryckta manövrar; kortare tyglar, gå på böjda spår, att få hästen att gå i form, att dra i tyglarna för att böja halsen och huvudet, använda skänklarna för att få bakdelen in, hindra bogen från att glida ut, osv. Utan att jag egentligen någonsin förstod syftet med övningarna, eller ens hur de borde se ut, för att inte tala om hur det borde kännas, om man faktiskt (mot förmodan) lyckades få till det rätt. Det tilltänkta gymnastiska och fysiskt utvecklande värdet gick till stor del mig förbi. Jag hade heller ingen som helst aning om biomekanik, biotensegritet (tensegritet är sammansatt av orden tension och integrity, alltså hur styva och elastiska element ger stadga och effektivitet åt en struktur; med tillägget bio hänvisar man till en biologisk struktur), fascia (den elastiska bindvävshinna som omger alla muskler och varje cell i kroppen), anatomi, ergonomi, kinesiologi (lära om rörelse) eller fysiologi (hur vävnader och levande varelser fungerar). Alltså saknade jag med andra ord den kunskap, som kunde ha förklarat hur träningen kunde ha en uppbyggande effekt på hästens kropp.

    Visserligen kunde jag själv få mjölksyra i musklerna efter en ridlektion, men någon enda teorilektion om dressyr kan jag inte minna mig att vi hade… Även om jag inte var speciellt medveten om det då, kan jag såhär i efterhand skönja, att övningarna egentligen ofta kändes mer nedbrytande än uppbyggande. Visst var det också givande, men samtidigt sakta nedbrytande, både kroppsligen med alla enformiga repetitioner, men framförallt själsligen: som att försöka forma oss i en standardiserad form som inte riktigt passade. Det som skavde smög sig sakta och obemärkt på, ansamlades lite i taget under lektionernas lopp, tills jag slutligen fick nog av att rida.

    Det var lite som lösryckta försök att mer eller mindre hårdhänt bända och banka si eller så, blandat med några enstaka ögonblick av att lyckas uppnå den lätthet som jag anar och antar att egentligen är målet med alltsammans. Var dessa korta stunder värt allt tränande? Då det i praktiken kändes mer som slumpmässiga tillfällen, som bara uppstod av sig själva, lite som av misstag, utan att jag egentligen visste hur eller varför, eller hur jag kunde göra för att återskapa dem, annat än genom fortsatta försök och misstag. De enstaka stunderna av lätthet, stod nog tyvärr inte i någon som helst proportion till allt det som kändes som segt och motigt mikrostyrande, med ett ständigt korrigerande av något som var ”fel”, och där mjukhet, spänstighet, framåtbjudning och villighet kändes ack så avlägsna. Och kom jag då ihåg att ge hästen uppskattning för att den gjorde som jag bad den om? Nej, det gjorde jag nog alldeles för sällan. Kanske en liten klapp, eller i det skedet jag blivit upplyst nog för att veta, att hästar inte egentligen uppskattar att bli klappade, så en snabb smekning innan jag satt av i slutet av lektionen, men just inget beröm under själva ritten. De steg då det gick bra, hade jag nog tyvärr mer inställningen av, att det är ju såhär det borde vara, och underförstått: varför kan det inte alltid vara så? Eller så var jag för upptagen med att försöka upprätthålla det som gick bra… Visserligen var jag glad och nöjd efter att något gått extra bra, och kunde sväva som på moln en tid efteråt, men jag måste nog erkänna, att jag alltför sällan ägnade en tanke åt att avsiktligt stanna upp för att dela den känslan med hästen. Hästen hade ju antagligen ännu mindre aning än jag, om vad som egentligen var meningen med allt bändande…

    På ridskola kan det visserligen vara svårare att ägna tid åt att tacka hästen efteråt, men eftersom jag ofta red på kvällens sista lektion, kan jag inte ens använda det som ursäkt, att jag speciellt ofta skulle ha behövt ge över hästen åt nästa ryttare, till nästa lektion. Hästen kände ju säkert av min känsla av att ha lyckats, men jag var nog för det mesta bara fokuserad på att få utrustningen av och undan, ställa hästen tillbaka i sin box (eller spilta!) och sedan komma iväg hem i en varm dusch och krypa till sängs…  Det fanns helt enkelt ingen kultur av att tacka hästen då, eller någon nämnvärd uppfattning om belöningsbaserad träning.

    Jag tror och hoppas att hästen beaktas bättre i många av dagens ridskolor. Nu menar jag inte, att man nödvändigtvis behöver börja använda godis i sitt görande med hästen, men man kan i alla fall tacka, berömma eller uppmuntra, och öppet och medvetet visa sin känsla av uppskattning och tacksamhet. Delad glädje är den sanna glädjen, ni vet.

    Fast-forward till nuet: då man ber hästen göra något, och gör det i hästens lösdrift där den går med sina kompisar, helt utan att använda annan utrustning än sin egen kropp, då hästen verkligen är fri att välja om den vill följa, gå sin väg eller stanna kvar, så är det verkligen en stor gåva, då hästen väljer att göra saker tillsammans med en! Känslan är rent magisk! Kanske det i själva verket är den känsla av eufori och samhörighet vi hästmänniskor hela tiden går och jagar efter, utan att vi riktigt vet om det? Ofta tror jag dock, att vi söker på fel ställe, på fel sätt. Vi tror att det kommer genom träning, lydnad och prestationer, men egentligen är det något som vi bara kan få som gåva av hästen. Och jag vill tro, att det är en gåva också för hästen, då dessa kravfria stunder av djupt samförstånd spontant kan uppstå mellan oss.

    Vad hästen ville, upplevde och kände var inget som heller ingick i den undervisning jag fick. Var det då egentligen så konstigt, att det mesta av essensen med att vara med hästar, tappades bort bland allt görande och presterande? Det fanns inte riktigt tid för att bara vara, och låta hästen lära oss. Visst, hästarna lär oss hela tiden om oss själva, även då vi tränar dem. Eller tror oss träna dem… Men jag börjar mer och mer inse, att det hästarna kan lära oss, är så mycket mer värdefullt, än någonsin de rörelser vi försöker lära dem. Det ena behöver ju inte utesluta det andra, och i de bästa av världar kan vi ha både rörelse och harmoni, men jag vill nog påstå, att 99% av oss stressade nutidsmänniskor behöver sakta ner betydligt, för att vi ska kunna ana ens en bråkdel av hela det sanna djupet av den visdom hästarna besitter.

    Mycket av det som jag idag upplever som det allra värdefullaste, kan vi bara lära oss av hästar i en någorlunda harmonisk och etablerad flock. Jag märker hur gemenskap och samlevnad hela tiden blir allt viktigare för mig, och hur otroligt mycket jag på den fronten har att lära mig av hästarna!

    Vilka tankar väckte denna text hos dig? Vilka delar kände du eventuellt igen dig i? På vilka punkter kanske du kunde tänka om och börja göra något annorlunda? Finns det något som inte känns så värst viktigt längre? Kanske något som du kunde låta falla i skymundan? Något åtagande du känner att du gärna kunde frånsäga dig? Finns det något du märker att du saknat den senaste tiden? Hur kunde du göra för att få in mer av det i din vardag? Vilket litet steg åt det hållet kunde du ta idag? Vad är det du längtar efter i din samvaro med hästen? Vad längtar din häst efter? Vad allt anar du att din häst kunde lära dig om bland annat livet, om att vara människa och att vara tillsammans, om du oftare stannade upp och tystnade för att verkligen lyssna till hästen som din lärare?

  • Hello world!

    Welcome to WordPress. This is your first post. Edit or delete it, then start writing!

  • Möten utgör livet

    Allt är i ständig förändring. Inget annat än förändringen är konstant. Som Emelie Cajsdotter så tänkvärt uttrycker det, handlar det om: ”My aliveness meeting your aliveness” (ungefär: mitt vid liv varande möter ditt vid liv varande, eller kanske: min livlighet möter din livlighet). Jag som går genom livet varandes jag, möter dig som går genom livet varandes du. Eller ofta rättare sagt: försökandes vara de vi är; då det finns så mycket i vårt samhälle som försöker få oss att passa in i en bestämd mall, som inte alls nödvändigtvis motsvarar dem vi genuint är, vilket skapar en massa filter som vi sedan får lära oss att hantera, eller ofta rentav att skala av och tänka om helt och hållet, men det är en annan historia.

    Det är alltså inga stillbilder som möter varandra; i nästa stund är det redan förgånget, och vi har gått vidare samlandes nya intryck i vårt stora äventyr, som kallas Livet här på Jorden. Vi förändras hela tiden; som en av mina favoritartister Chayenne sjunger på spanska: no soy el mismo de ayer; jag är inte den samma som igår. Eller egentligen, jag är, och ändå inte, den samma som för bara ett ögonblick sedan; min essens är den samma, men jag har redan fått nya erfarenheter jag inte hade för en sekund sedan. Kanske har jag också lyckats skrapa fram ett litet titthål genom all den smuts som täcker insynen till mitt verkliga Jag?

    Blir vi kvar i det som just var, kan vi inte längre vara närvarande i den unika mötespunkt som annars kunde uppstå mellan oss här och nu. Drar vi ständigt en massa slutsatser om det som är, är vi inte heller fullt öppna för det som uppstår, utan då kommer vår tolkning och berättelse emellan oss och den äkta verkligheten som ständigt skapas och bara är. Det är då lätthänt att det är berättelserna som möter varandra, inte vi. Och det handlar inte bara om att vara närvarande (eller inte) för det som uppstår mellan två människor eller mellan en människa och ett djur av en annan art (människor är också djur), utan det som sker mellan alla varelser som är närvarande; Moder Jord, Vinden, Luften, Gräset vi står på, alla varelser under markytan osv.

    Vi är vana vid att tänka oss vårt liv som en räcka med händelser efter varandra, men enligt Emelie och djuren uppgörs vårt liv egentligen av alla de små mötespunkter vi har med varandra, som en tavla uppgjord av små punkter av olika färger, som tillsammans bildar mönster och slutligen ett helhetsmotiv. Eller jag kan också tänka mig det som en väv eller en stickning, som består av ett garn som möter sig själv då det korsas, garnet är i kontakt med en annan del av sig som går i en lite annan riktning men ändå har en gemensam kontaktpunkt och en gemensam andel i ett större sammanhang, och samtidigt är varje korsningspunkt också sammanlänkad med alla andra mötespunkter där den gemensamma tråden går igenom alltsammans. Även om vi inte noterar alla små mötespunkter, så går de ändå inte förbi; det finns alltid någon i närheten som noterar dem, men vår livstavla kunde bli betydligt mycket rikare, med färre suddiga vattenbestänkta fläckar, om vi blev mer uppmärksamma på det subtila som hela tiden finns runt omkring oss.

    Då våra känslor och livshistorier möter varandra, tänker jag mig att det finns en mening med det hela, även om det kan handla om svåra upplevelser, eller kanske speciellt just då. Själva händelserna må variera, men ofta finns det ändå något gemensamt, något som båda kan känna igen, men samtidigt känns det ofta fullt ut personligt smärtsamma bara för den ena, varvid det är lättare att finnas där för varandra. Närvarande i känslan, igenkännande, men ändå utan att bli överväldigad av den, och kanske kunna komma med nytt hopp och perspektiv, både åt sig själv och åt den andra. Samtidigt önskar jag, att våra möten oftare kunde handla om något mer än bara det vi upplever som svårt; att de oftare kunde handla om delad glädje och positivt nyskapande! Det är säkert något vi får öva oss i, för det var inget åtminstone jag fick lära mig i skolan…

    Vi människor är ofta frånkopplade, men djuren och andra varelser känner ingen illvilja mot oss för den skull. De kanske inte gillar det som vi i vårt frånkopplade tillstånd gör mot dem, men de ser att vi glömt och tappat kontakten med naturen och därmed med oss själva, de vet att vi behöver hjälp, de saknar oss och vill hjälpa oss, så att vi kan bli en del av familjen med dem igen. Helheten är liksom inte riktigt hel om inte alla är medvetna om att de är med, även om vi nog är älskade, inkluderade och en del av helheten oberoende om vi är medvetna om det eller inte. Det blir lite som en massa tappade maskor eller malätna hål i en stickning, om någon inte aktivt deltar. Kommunikationen haltar liksom om en part glömt både hur man lyssnar och hur man svarar, och det blir luckor, fnurr på tråden och missförstånd om inte alla samverkar för det gemensamma bästa.

    Även en ny insikt kan förresten hindra en från att vara närvarande i mötet i nästa stund! Även medan vi tänker ”Aha! Wow, så är det ju!” (kanske med tillägget: …naturligtvis; varför har jag inte kommit på det för länge sedan? Tänk vad mycket lättare livet då kunde ha varit!), så är vi upptagna med att tänka, och kan missa det som sker runt omkring oss. Men jag tänker ändå, att det är betydligt mer välanvänd tid att komma på nya sätt att tänka och se på saker, än att harmas, oroa oss för framtiden (vad som kanske kommer att hända) eller tänka på vår to-do lista.

    Hur skulle ditt liv se ut om du var mer öppen för alla de små vardagliga mötena? Kommentera gärna!